Söndag 28 mars.
Klockan 15.20:
Mamma ringer och berättar att Chris har dött... benen viker sig...
Jag har spenderat tiden sedan samtalet med att gråta frenetiskt, varvat med förnekande. Jag trodde ett tag att det var någon som skojade med oss....
Vad som har hänt finns inte i min värld och det känns helt osannolikt att han inte längre finns. Jag kan inte föreställa mig att aldrig mer få träffa honom, jag fattar ingenting och jag tror heller inte helt och fullt att jag fattat att han är borta...
Jag har innan skrivit en dikt till Chris, men som inte riktigt var klar, så han fick den aldrig. Idag har jag skrivit klart den till honom. Kommer förmodligen lägga upp den senare, men Chris är den som först ska få höra den...
Tisdag 6 april.
Nu har väl saker och ting sjunkit in lite och jag ignorerar mest det som hänt. Allt kommer nog gå upp för mig vid begravningen... tills dess kommer jag leva i mitt lilla vakuum och det är nog bäst för att kunna orka med vardagen. Känner mig dock en aning tom i huvudet och man känner att det inte riktigt står till som det borde... men, men...
Det är extremt jobbigt att tänka på alla de saker som jag kommer att sakna med Chris, det är fortfarande ofattbart... Men jag får helt enkelt försöka att fokusera på att minnas alla fina saker med glädje. Har nu även skrivit en låt till dikten jag skrev, så han kommer alltid finnas där. Även så har jag bokat tid för en tatuering till hans minne, så vart jag än går så kommer Chris vara med mig...
In loving memory. FOREVER IN MY HEART <3
Until we meet again...
Over and Out.